smatkovic

Gud, igår var jag på världens bästa konsert.
Inträdet var 500 kr, men det var helt värt det.
Chris Brown gjorde en show som var värt pengarna.
HAAAAN VAR SÅ BRA, OCH SÅÅÅ SNYGG!
Och för er som inte var där kan jag säga att han är mycket, mycket snyggare i verkligheten.

<3

När blir vi vuxna egentligen?

Dagens ungdomar glädjer sig till den dagen då dem fyller 18 år och är kan kalla sig vuxen. Men bara för man har fyllt 18 år, behöver detta inte betyda att man är vuxen. Det handlar om mycket mer. Jag är 18 år, och jag känner mig inte alls vuxen, jag känner mig fortfarande som en ungdom. Och jag tror att de flesta känner samma sak. Att kalla sig vuxen är stort - det handlar om att kunna ta ansvar för sina handlingar, vara mogen helt enkelt. Att kunna stå för allt man gör, är första steget in till vuxen livet.

Att växa upp är inget lätt stadium att ta sig igenom. Jag kommer ihåg själv när man var ett litet barn - allt var så enkelt, man behövde inte ha något att oroa sig för. Däremot när man började i grundskolan, kom de värsta åren - tonåren. Man är osäker, man visste inte vad man ville. Stor press sätts på en, man var tvungen att välja vilken linje man ville studera till i gymnasiet. Inte visste jag var jag ville bli när jag var 15 år gammal. Tonåren är de värsta åren man kan uppleva. Man utsätts som ungdom för stor press, och inte konstigt att man inte vet vad man vill bli. Många är fortfarande barn, alltså inte mogen för att kliva in i vuxenlivet.
Efter högstadiet är det dags att ta nästa stora steg till gymnasiet. De flesta ungdomar inser inte vilken press detta medför. Att övergå från grundskola (där man kunde i princip leka) till gymnasiet (där man går en linje för att bli förberedd om samhället där ute som väntar på oss.)

Många 80-talister har avslutat sitt sista år på gymnasiet och därmed inleda sin framtid. Det är mycket som väntar oss, inte bara vad man vill bli, utan många anser om de vill bli självständiga, vill dem flytta hemifrån. Då är följdfrågan till detta, när ska jag flytta osv. Många frågor som väntas på att bli besvarade. Andra orkar kanske inte börja arbeta direkt efter gymnasiet eftersom dem inte vet vad de vill bli och därmed tar dem ett sabbatsår och börjar jobba istället.

 FInns kvartlivskrisen egentligen?

Självklart finns den. Kvarlivskrisen innebär att bli vuxen (att man övergår som barn till vuxen) Jag, och väldigt många känner att denna kris finns. För många krav/press ställs på oss, (både från skola, föräldrar samt sig själv) förväntningar ökar och då ska man försöka uppfylla dessa krav. Pressen har följt oss ungdomar genom tiderna, inte konstigt att fler och fler ungdomar blir utbrända, utsätts för stress. Men allting handlar om prioritering. Man kan inte vara bra på allting. Som jag nämnde tidigare är det svårt att bestämma sig vad man vill bli och arbeta med när man är 18 år gammal. Frågor som; vilken linje, skola, vad vi vill arbeta med senare, följer oss dagligen. Man måste känna hela tiden att kunna ta det "rätta" beslutet.

Varje dag stöter vi ungdomar på problem, som förväntas lösa av våra föräldrar. Vi är vana vid att få allting serverat på ett silverfat. Visst, många anser att en förälder ska vara där för en i både gott och ont. Och detta är sant. Men om man förväntar sig att ens förälder ska lösa allting åt en, kommer man få det svårt där ute. Ständigt möter man hinder där ute, och då kan man inte förvänta sig att ens föräldrar ska lösa sina misstag. Som sagt, man lär sig av sina misstag och därför ska man ta ansvar för sina handlingar. Om man inte lär sig tidigt att ta ansvar, kommer det komma som en chock när man väl möter på ett problem. Däremot säger jag inte att det är fel att ens föräldrar skämmer bort en, dem är till för att vara där för en. Men det handlar om att det inte ska övergå till en vana.  Jag menar när "curlingföräldrar" som skämmer bort sina barn kan detta få sina följder. Det omvandlas till en vana att föräldrarna gör allt för sina barn, redan från tidig ålder. Dagligen stöter man på problem, och man förväntar sig att ens föräldrar ska lösa ens misstag. Självklart ska man fråga sina föräldrar om råd och hur man ska hantera olika uppgifter i livet.

Men jag menar att om man är van att få allting serverat kommer det bli svårt att komma ut i vuxenlivet eftersom detta kan utveckla en osäkerhet, och därmed blir man en osäker person. Däremot ska föräldrarna inte sluta bry sig - dem ska alltid finnas där för en och ge stöd. Men man måste lära sig ta ansvar för sina egna handlingar.